— Vad jag säger.
— Vad säger du då?
— Jag säger, återtog d'Artagnan, att det nu snart är etthundraåttiotre timmar vi varit här.
— Det är ditt eget fel, svarade Porthos.
— Vad? Mitt fel?
— Ja, jag föreslog dig ju att befria oss härifrån.
— Genom att ta bort en järnstång eller spränga en dörr?
— Ja visst.
— Porthos, personer sådana som vi rymma inte så där helt enkelt och simpelt.
— Jag för min del, sade. Porthos, skulle gärna rymma på det enkla och simpla sätt, som du tycks förakta.
D'Artagnan ryckte på axlarna.
— För övrigt, sade han, är det inte nog med att slippa ut ur det här rummet.
— Min vän, sade Porthos, det tycks mig som om du i dag vore vid något bättre lynne än i går. Förklara mig då, varför det inte är nog med att slippa ut ur det här rummet.
— Det är inte nog, emedan vi, som varken ha vapen eller känna till lösen, inte skulle kunna ta femtio steg utan att bli anhållna av en skiltvakt.
— Nåväl, svarade Porthos, då avfärda vi skiltvakten och taga hans vapen.
— Ja, men innan han hunnit bli helt och hållet avfärdad, de där schweizarna äro alltid seglivade, skall han uppgiva ett skrik eller åtminstone ett klagoljud, som kommer att kalla ut hela vakten. Vi bli då omringade och fångade som rävar, vi som äro lejon, och man kommer att kasta oss i något mörkt fängelsehål, där vi inte ens ha den trösten att se Rueils grå himmel. För tusan, om vi blott hade någon utanför, någon, som kunde upplysa oss om slottets moraliska och fysiska topografi. Åh, så dum jag varit under alla de tjugu år jag ingenting haft för mig, som inte föll på den idén att använda någon av dessa lediga stunder till att taga kännedom om Rueil.
— Vad gör det? tyckte Porthos. Låt oss i alla fall bege oss av och försöka.