lämnat huset, varvid han måst kliva över liken av en polisgevaldiger och två drabanter, vilka dödats, under det de försvarat porten till gatan.
Under denna berättelse hade Mazarin inträtt, helt sakta smugit sig fram till drottningen och lyssnat.
— Nå, frågade drottningen, då kansleren slutat, vad tänker ni om allt detta?
— Jag tänker, att saken är mycket allvarsam, madame.
— Vad vill ni då råda mig till?
— Jag skulle vilja ge ers majestät ett råd, men jag vågar inte.
— Åh, våga bara, min herre, sade drottningen med ett bittert leende, ni har väl vågat värre än så.
Kansleren rodnade och stammade några ord.
— Nåväl, återtog drottningen. Hur lyder ert råd?
— Madame, svarade kanslern tvekande, det är att frigiva Broussel.
— Frigiva Broussel! upprepade hon, nej, aldrig!
I detsamma hördes steg i den yttre salen, och utan att vara anmäld visade sig marskalk de la Meilleraie på tröskeln.
— Ah, är ni där, marskalk? utropade Anna av Österrike glad. Jag hoppas, att ni lärt allt det där packet reson nu?
— Madame, svarade marskalken, jag lämnade tre man kvar vid Pont-Neuf, fyra vid hallarna, sex vid l'Arbre-secgatan och två vid porten till ert palats, således tillsammans femton. Jag för med mig tio eller tolv sårade. Min hatt blev kvar, jag vet inte var, borttagen av en kula, och säkert hade jag rönt samma öde som hatten, om inte herr koadjutorn kommit och hjälpt mig ur klämman.
— Ah, det skulle inte alls förvåna mig, sade drottningen, om den där taxhunden med sina krokiga ben har haft sitt finger med i allt det här!
— Madame, genmälde de la Meilleraie skrattande, tala inte alltför illa om honom i min närvaro, ty den tjänst han gjort mig har jag ännu i färskt minne.
— Gott, svarade drottningen, var hur tacksam ni vill mot honom, men det förbinder inte mig till någonting. Ni har
