— Ja, det är väl inte kardinal Mazarin som ämnar hesöka greve de La Fère, utan greven, som kallats till kardinalen?
— Nej, nej, svarade Comminges, jag hörde mycket väl, vad kardinalen själv sade mig. Det är verkligen han, som ämnar besöka greve de La Fère.
D'Artagnan försökte uppfånga någon av Porthos blickar för att se, om hans kamrat uppfattade vikten av detta besök, men Porthos såg icke ens åt hans sida.
— Är det vanligt då, att kardinalen brukar promenera i sitt orangeri? frågade d'Artagnan.
— Ja, han stänger in sig där varje kväll, svarade Comminges. Antagligen begrundar han i ensamheten statens angelägenheter.
— Nå, då börjar jag tro, att Athos verkligen skall få besök av hans eminens. Han har väl för övrigt någon med sig?
— Två soldater.
— Och han talar om viktiga saker i två främlingars närvaro?
— Soldaterna äro schweizare och förstå bara tyska. För övrigt få de antagligen vänta utanför dörren.
D'Artagnan tryckte in naglarna i sin hand, för att hans ansikte icke skulle röja någon annan känsla än den han ville visa.
— Kardinalen bör väl i alla fall akta sig för att gå ensam in till greve de La Fère, sade d'Artagnan, ty greven är antagligen ursinnig.
Comminges skrattade.
— Åh, man skulle kunna tro, att ni äro kannibaler. Greve de La Fère är en mycket artig man, och för övrigt har han ju inga vapen. Vid första rop av hans eminens skulle de båda soldaterna, som åtfölja honom, skynda in.
— Två soldater! upprepade d'Artagnan, i det han tycktes påminna sig något. Ah, då är det väl därför, jag varje kväll hör två man ropas fram och ibland ser dem spatsera en hel halvtimme utanför vårt fönster?
