kommit tillbaka, oskadd och välbehållen, det är allt, vad jag önskade, och ni är välkommen!
— Tack, madame, men vid min återkomst är ett villkor fäst, nämligen att jag skulle meddela er folkets vilja.
— Vilja! sade Anna av Österrike, i det hon rynkade ögonbrynen. Ah, herr marskalk, ni måste verkligen ha svävat i bra stor fara, då ni kunnat åtaga er en så besynnerlig beskickning!
— Förlåt, madame, jag är inte advokat, jag är krigare, och förstår därför kanske mindre väl betydelsen av vissa ord; det var folkets önskan, inte vilja, jag skulle ha sagt. Och vad beträffar det svar, varmed ni hedrat mig, så tror jag ni därmed vill säga, att jag varit rädd.
Drottningen smålog blott.
— Nåväl, madame, jag var verkligen rädd: det var tredje gången i mitt liv något sådant hänt mig, ehuru jag varit med i tolv heta fältslag och jag vet inte hur många mindre drabbningar och skärmytslingar. Ja, jag var rädd och vill hellre stå inför ers majestät, hur hotande ert småleende än må vara, än inför dessa avgrundsandar, som förföljt mig hit och som kommit, jag vet inte varifrån.
— Bravo, viskade d'Artagnan till Porthos, väl svarat!
— Nåväl, sade drottningen, i det hon bet sig i läppen, under det hovmännen förvånade sågo på varandra, vari består då denna mitt folks önskan?
— Att man återger dem Broussel, svarade marskalken.
— Aldrig, sade droltningen, aldrig!
— Ers majestät äger att befalla, svarade de la Meilleraie. i det han bugade sig och drog sig ett par steg tillbaka.
— Vart går ni, marskalk? frågade drottningen.
— Jag går för att meddela ers majestäts svar till dem. som vänta därpå.
— Stanna kvar, marskalk, jag vill inte synas dagtinga med rebeller.
— Madame, jag har givit mitt löfte. svarade marskalken.
— Ni menar därmed…
