Sida:Myladys son del II 1925.djvu/420

Den här sidan har korrekturlästs

ropar hit den där soldaten för att språka med honom, som jag i går gjorde med en av hans kamrater. Minns du det?

— Ja, men jag förstod inte ett ord av vad han sa.

— Ja visst, men det betyder ingenting… bara du inte förlorar ett ord av vad jag säger dig. All beror på utförandet, Porthos.

— Gott, utförandet är just min starka sida.

— Jag vet det och räknar därför på dig.

— Nå, vidare?

— Jag pratar alltså med soldaten.

— Det har du redan sagt.

— Jag vänder mig åt vänster, så alt du har honom till höger, då han stiger upp på bänken.

— Men om han inte stiger upp?

— Åh, var lugn, det skall han nog göra. I samma ögonblick som han stiger upp på bänken, sträcker du ut din fruktansvärda arm och fattar honom om halsen. Därpå drar du honom, liksom Tobias drog fisken i gälarna, in i vårt rum, men kom ihåg att du kramar honom så hårt, att han inte kan skrika.

— Men om jag skulle strypa honom?

— Nåja, då vore det blott en schweizare mindre, men jag hoppas i alla fall, att du inte behöver strypa honom. Du lägger ned honom här, vi sätta en kavle i munnen på honom och binda honom. På det sättet få vi genast en uniformsrock och en värja.

— Underbart! utbrast Porthos, i det han betraktade d'Artagnan med största beundran.

— Tja, inte så illa!

— Men, återtog Porthos, en uniformsrock och en värja är inte nog för oss båda.

— Nej, men han har ju sin kamrat.

— Ja, det är sant.

— När jag hostar, sträcker du ut armen, då är stunden inne.

— Gott!

De båda vännerna intogo var och en sin anvisade post.