ropar hit den där soldaten för att språka med honom, som jag i går gjorde med en av hans kamrater. Minns du det?
— Ja, men jag förstod inte ett ord av vad han sa.
— Ja visst, men det betyder ingenting… bara du inte förlorar ett ord av vad jag säger dig. All beror på utförandet, Porthos.
— Gott, utförandet är just min starka sida.
— Jag vet det och räknar därför på dig.
— Nå, vidare?
— Jag pratar alltså med soldaten.
— Det har du redan sagt.
— Jag vänder mig åt vänster, så alt du har honom till höger, då han stiger upp på bänken.
— Men om han inte stiger upp?
— Åh, var lugn, det skall han nog göra. I samma ögonblick som han stiger upp på bänken, sträcker du ut din fruktansvärda arm och fattar honom om halsen. Därpå drar du honom, liksom Tobias drog fisken i gälarna, in i vårt rum, men kom ihåg att du kramar honom så hårt, att han inte kan skrika.
— Men om jag skulle strypa honom?
— Nåja, då vore det blott en schweizare mindre, men jag hoppas i alla fall, att du inte behöver strypa honom. Du lägger ned honom här, vi sätta en kavle i munnen på honom och binda honom. På det sättet få vi genast en uniformsrock och en värja.
— Underbart! utbrast Porthos, i det han betraktade d'Artagnan med största beundran.
— Tja, inte så illa!
— Men, återtog Porthos, en uniformsrock och en värja är inte nog för oss båda.
— Nej, men han har ju sin kamrat.
— Ja, det är sant.
— När jag hostar, sträcker du ut armen, då är stunden inne.
— Gott!
De båda vännerna intogo var och en sin anvisade post.
