Där Porthos stod, var han helt och hållet undangömd i den skumma fönstervrån.
Soldaten närmade sig fönstret.
— God afton, kamrat! sade d'Artagnan med sin mest inställsamma röst.
— God afton, herre, svarade soldaten.
— Det är inte just någon värme ute, återtog d'Artagnan.
— Brrrrr! utlät sig soldaten med en rysning.
— Ett glas vin skulle väl inte vara att försmå, eller hur?
— Ett glas wein? Ach, det vore micket fälkommet!
— Fisken nappar, viskade d'Artagnan till Porthos.
— Jag har en butelj, tillade han högt.
— En putell? sade schweizaren.
— Ja, se här.
— En full putell?
— Ja, alldeles full, och ni får den gärna, om ni vill dricka min skål.
— Ah, tet vill jack gärne, svarade soldaten, i det han närmade sig.
— Gott, kom då hit och tag den, min vän, fortfor gascognaren.
— Micket gärne! Jack tro tet finnas en pänk tär porte.
— Ja visst, alldeles under fönstret, det ser ut som om den blivit ditställd med flit. Stig upp på den bara… så där, ja.
D'Artagnan hostade.
I samma ögonblick slog Porthos arm ned som en blixt. Hans järnhand grep hårt som en tång om soldatens hals, drog honom in genom öppningen och lade därefter ned honom på golvet, utan att soldaten kunnat få fram ett ljud. Sedan d'Artagnan lämnat honom jämt så mycken tid, som behövdes för att återhämta andedräkten, täppte han till hans mun med sitt skärp och började kläda av honom uniformen med all den snabbhet och skicklighet, som var att vänta av en man, vilken lärt sin konst på slagfältet.
Den bundne soldaten lades sedan på eldstaden, där våra vänner förut utsläckt elden.
