— Nu ha vi åtminstone en värja och en uniform, sade Porthos.
— Dem tar jag, svarade d'Artagnan. Om du vill ha en uniform och en värja till, så måste vi göra om leken. Giv akt, nu ser jag den andre soldaten komma ut från vakten.
— Jag tror, att det vore oförsiktigt att åter företaga samma manöver, sade Porthos. Det påstås, att man sällan lyckas två gånger på samma sätt. Om jag förfelade honom, vore allt förlorat. Jag går hellre ut, griper honom i det ögonblick han minst anar det, och lämnar honom åt dig, med kavle i munnen.
— Ja, du har rätt, det är bättre, svarade gascognaren.
— Håll dig då färdig, sade Porthos, i det han gled ned genom öppningen.
Saken utfördes så, som Porthos lovat. Jätten gömde sig i soldatens väg, och då denne gick förbi, högg han honom i halsen, täppte till munnen på honom, sköt honom som en mumie in genom öppningen på fönstergallret och kröp själv in efter honom.
De avklädde nu den andre fången liksom de redan gjort med den förste, lade honom på sängen, band fast honom med sängremmarna, och som sängen var av massiv ek och remmarna dubbla, var man lika lugn i avseende på denne som på den förste.
— Seså, det här går ju bra, sade d'Artagnan. Försök nu att taga på dig den där gynnarens rock, Porthos. Om den är för trång, så gör det ingenting, du behöver i värsta fall bara axelgehänget och hatten med de röda plymerna.
Det befanns, att den andre soldaten var en storväxt och reslig schweizare, varför hans rock passade Porthos ganska bra, ehuru sömmarna sprucko upp på några ställen.
En liten stund hördes endast klädernas frasande, under det d'Artagnan och Porthos i största hast klädde sig.
— Klart! sade de på samma gång. Vad er beträffar, tillade d'Artagnan, i det han vände sig till de båda soldaterna, skall intet ont vederfaras er, om ni hålla er stilla, men om ni rör er ur stället, så äro ni dödens!
Soldaterna höllo sig tysta och stilla. Porthos hand hade
II. M. S. 27
