ut som om vi bara bytt om fängelserum, i stället för att sitta fångna där borta, sitta vi nu i orangeriet. Inte vet jag, om vi vunnit något på bytet.
— Porthos, min vän, sade d'Artagnan sakta, tvivla inte på försynen; låt mig överlägga och begrunda vår belägenhet.
— Ja, överlägg och begrunda bäst du vill, sade Porthos, som blivit misslynt, då han såg, att saken fick en sådan vändning.
— Vi ha gått åttio steg, mumlade d'Artagnan, vi ha gått uppför sex trappsteg. Här är alltså den där andra paviljongen, som Comminges talade om, och som ligger parallellt med vår, det vill säga den så kallade orangeripaviljongen. Athos kan således ej vara långt borta, men dörrarna äro stängda.
— Ja, vad det hindret beträffar så… en enda knuff bara…
— För all del, Porthos, spar dina kraftyttringar till dess de verkligen behövas. Hör du inte, att någon kommer hit?
— Jo, jag hör.
— Nåväl, denne någon skall öppna dörrarna för oss.
— Men för tusan, sade Porthos, om kardinalen känner igen oss, och han börjar skrika, så äro vi förlorade, för jag kan väl inte tro, att det är din mening att jag ska strypa denne kyrkans man? Sådant kan väl gå för sig, då det är fråga om tyska eller engelska skurkar…
— Nej, Gud bevare mig därifrån och även dig! svarade d'Artagnan. Den unge konungen skulle kanske tycka om det, men drottningen skulle inte förlåta oss det, och henne måste vi skona. För övrigt vill jag inte onödigtvis utgjuta blod. Jag har min plan. Låt mig bara hållas, så få vi nog skratta litet.
— Så mycket bättre, återtog Porthos. Jag känner ett verkligt behov därav.
— Tyst, sade d'Artagnan, nu kommer han.
I rummet utanför, det vill säga i förstugan, hördes ljudet av lätta steg, dörren gnisslade på sina gångjärn, och en man i kavaljersdräkt visade sig, insvept i en brun kappa, med stor, över öronen nedtryckt hatt och en lykta i handen.
