— Vi kommo just nu, monseigneur.
Mazarin andades lättare; han var icke längre orolig för sin skatt, han fruktade nu endast för sin egen person. Ett slags småleende flög över hans läppar.
— Nåväl, mina herrar, ni ha fångat mig i snaran, sade han. Jag erkänner mig besegrad. Ni begära er frihet, inte sant? Gott, ni skola få den.
— Åh, ni är alltför god, monseigneur, svarade d'Artagnan, men vår frihet ha vi redan, och vi begära hellre något annat.
— Ni ha er frihet? utbrast Mazarin förskräckt.
— Utan tvivel, och det är i stället ni, monseigneur, som förlorat er, och nu — vad ska man göra, monseigneur, sådan är krigets lag — gäller det för er att återköpa den.
Mazarin kände sig rysa ända in i djupet av sitt hjärta. Förgäves riktade han sin genomträngande blick på gascognarens hånfulla och Porthos orörliga ansikte. Båda voro dolda i skuggan, och själva den kumaeiska sibyllan skulle ej kunnat läsa i dem.
— Återköpa min frihet! upprepade Mazarin.
— Ja, monseigneur.
— Och hur mycket skulle den kosta, herr d'Artagnan?
— Åh, monseigneur, det kan jag inte säga så noga ännu. Vi skola med ers eminens tillåtelse rådfråga greve de La Fère därom. Ers eminens behagade därför öppna den dörr, som för in till honom, och om tio minuter skall saken vara avgjord.
Mazarin darrade, men tvekade.
— Monseigneur, återtog d'Artagnan, ni ser, hur artigt vi gå till väga, men vi måste likväl framhålla, att vi ingen tid ha att förlora. Var därför god och öppna, monseigneur, och ni torde en gång för alla komma ihåg, att vid minsta rörelse ni gör för att fly, vid minsta rop, ni uppger, får ni inte undra på, om vi i den utomordentliga belägenhet, vi befinna oss i. skulle skrida till någon ytterlighet.
— Var lugna, mina herrar, sade Mazarin, jag skall inte
