XLIII.
UNDERHANDLINGAR.
MAZARIN SKÖT UNDAN REGELN FÖR ETT PAR dubbeldörrar, innanför vilka Athos stod, redo att mottaga sin höge gäst, till följd av den underrättelse Comminges givit honom därom.
Då han varseblev Mazarin, bugade han sig.
— Ers eminens kunde ha besparat sig sitt följe; den ära, som vederfares mig, är alltför stor, för att jag någonsin skulle kunna glömma den.
— Hans eminens skulle helst inte alls vilja veta av oss, bäste greve, inföll d'Artagnan, det var du Vallon och jag, som på ett kanske något opassande sätt envisades att få följa honom, så ivriga voro vi att få träffa dig.
Vid denna röst, vid denna gäckande ton och vid den välkända åtbörd, som ledsagade orden, spratt Athos till av överraskning.
— D'Artagnan! Porthos! utropade han.
— Ja, just vi, min bäste vän!
— Just vi, ja! upprepade Porthos.
— Vad vill det säga? frågade greven.
