— Ah, en häst! utropade han. Jag har träffat på en häst, mina herrar!
— Det har jag också, sade Athos.
— Och jag med, sade Porthos, som trogen sin order, alltjämt höll kardinalen under armen.
— Se det kan man kalla tur, monseigneur, sade d'Artagnan. Just i den stund då ers eminens beklagade sig över att nödgas gå till fots.
Men just som han uttalat dessa ord sänktes en pistolpipa mot hans bröst, och han hörde denna i bestämd ton framstötta varning:
— Rör inte hästarna!
— Grimaud! utropade d'Artagnan. Vad gör du här, Grimaud? Är det himlen, som sänt dig hit?
— Nej, herre, svarade den hederlige betjänten, det är herr Aramis, som befallt mig att vaka över hästarna.
— Aramis! Är han här?
— Ja, herre, alltsedan i går.
— Vad gör ni här?
— Ah! Aramis är här! upprepade Athos.
— Ja, vid lilla slottsporten. Där hade han sin post.
— Ni äro alltså talrika?
— Vi äro sextio.
— Gå och underrätta honom om att vi äro här.
— På ögonblicket, herre.
Som ingen bättre än han själv kunde uträtta uppdraget, sprang Grimaud sin väg av alla krafter, medan de tre vännerna, glada över att nu äntligen vara återförenade, avbidade Aramis ankomst.
I hela gruppen var det blott Mazarin, som var vid mycket dåligt lynne.