börjar förstå det här! Vilken präktig kupp! Hallå, kamrater. hit med hästar!
Några ryttare skyndade fram.
— Besitta, återtog Aramis, jag har ändå varit nyttig på något sätt! Monseigneur, värdes mottaga min vördnadsbetygelse! Jag slår vad, att den hederlige Porthos utfört något kraftprov igen! Apropå, jag glömde en sak…
Han viskade något till en av ryttarna.
— Jag tror, det vore klokast att ge sig av nu, sade d'Artagnan.
— På ögonblicket, men jag väntar någon… en vän till Athos.
— En vän till mig? upprepade greven.
— Se där kommer han i galopp genom småskogen!
— Herr greve! Herr greve! ropade en helt ung stämma, som kom Athos att spritta till.
— Raoul! Raoul! utbrast greve de La Fère.
Den unge mannen glömde för ett ögonblick sin vanliga vördnad och kastade sig om halsen på sin far.
— Se, herr kardinal, sade Aramis, vore det inte synd att skilja människor åt, som älska varandra som vi! Mina herrar, fortfor han, vänd till ryttarna. som allt talrikare samlades kring dem, mina herrar, slut er omkring hans eminens för att visa honom all tillbörlig ära. Han täckes giva oss nöjet av sitt sällskap, och jag hoppas ni äro tacksamma därför. Porthos, förlora inte herr kardinalen ur sikte.
Aramis förenade sig nu med d'Artagnan och Athos och överlade med dem.
— Seså, sade d'Artagnan, sedan de rådslagit i fem minuter. nu iväg!
— Vart skola vi bege oss? frågade Porthos.
— Hem till dig, min vän, till Pierrefonds, ditt vackra slott är värdigt att bjuda hans eminens en storartad gästfrihet, och då det för övrigt är rätt bra beläget. varken för nära eller för långt från Paris, kan man därifrån lätt inleda förbindelser med huvudstaden. Kom, monseigneur, ni kommer där att bli ärad som den furste ni är.
