— En fallen furste! svarade Mazarin i ynklig ton.
— Krigslyckan växlar, monseigneur, sade Athos, men var övertygad om att vi inte skola missbruka våra fördelar.
— Nej, men vi skola veta att bruka dem, sade d'Artagnan.
Hela den återstående delen av natten redo vännerna med samma rastlösa skyndsamhet som i forna dagar. Mazarin, dyster och grubblande, lät bortföra sig mitt i denna ritt av fantomer.
Då morgongryningen inbröt, hade de tillryggalagt tolv lieues utan att stanna. Hälften av eskorten var uttröttad, och några hästar störtade.
— Våra dagars hästar kunna inte jämföras med forna tiders, sade Porthos; allt vansläktas.
— Jag skickade Grimaud till Dammartin, sade Aramis; han skall föra hit fem friska hästar, en åt hans eminens och fyra åt oss. Huvudsaken är, att vi inte lämna monseigneur; den övriga delen av eskorten kan hinna upp oss sedan. Om vi väl passerat Saint-Denis, så ha vi ingenting att frukta.
Grimaud återkom verkligen med fem hästar. Den herre, till vilken han vänt sig, var en av Porthos vänner och hade skyndat sig, icke att sälja hästarna, som man föreslagit honom, utan att erbjuda honom dem för intet. Tio minuter senare stannade eskorten i Ermenonville, men de fyra vännerna fortsatte färden med fördubblad iver, med Mazarin under sin bevakning.
Klockan tolv redo de in i allén till Porthos slott.
— Ah, sade Mousqueton, som hade sin plats vid d'Artagnans sida, och som ej yttrat ett ord under hela vägen, ah, ni kan tro mig, herre, men det är första gången jag andas riktigt lätt, sedan jag lämnade Pierrefonds.
Han satte sin häst i galopp för att bereda de andra tjänarna på herr du Vallons och hans vänners ankomst.
— Vi äro fyra, sade d'Artagnan till sina vänner; vi skola tura om att bevaka monseigneur, och var och en av oss skall vaka i tre timmar. Athos skall undersöka slottet, vilket måste försättas i ointagligt skick, ifall det skulle komma att belägras. Porthos skall draga försorg om provianteringen och Aramis om
