digt, skall monseigneur för övrigt nog underrätta honom om, hur man kan undvika denna formalitet.
Mazarin bet sig i läppen; stöten var direkt, och han genmälde i tämligen kärv ton:
— Det där går inte bra ihop, mina herrar, ty om jag ställer några tillfreds, måste jag ju nödvändigt göra de andra missnöjda. Om jag stannar i Paris, kan jag ju inte begiva mig till Rom, om jag blir påve, kan jag inte fortfara att vara minister, och är jag inte minister, så kan jag inte utnämna herr d'Artagnan till kapten och herr du Vallon till baron.
— Det är sant, medgav Aramis. Som jag utgör minoriteten, återtar jag också mitt förslag angående monseigneurs resa till Rom.
— Jag får alltså förbli minister? sporde Mazarin.
— Ja, därom äro vi ense, monseigneur, svarade d'Artagnan. Frankrike behöver er.
— Och jag för min del avstår från detta villkor, återtog Aramis. Ers eminens förblir premiärminister och även hennes majestäts gunstling, därest ni beviljar mig och mina vänner vad vi begära för Frankrike och för oss.
— Inskränk er till er själva, mina herrar, och låt Frankrike uppgöra sina villkor med mig, som det bäst finner för gott, svarade Mazarin.
— Nej nej, återtog Aramis, vi måste ha ett fredsfördrag med frondörerna. Ers eminens torde uppsätta och i vår närvaro underteckna det och i samma fördrag förbinda sig att utverka drottningens stadsfästelse därpå.
— Jag kan blott ansvara för mig själv, genmälde Mazarin, inte för drottningen. Om det skulle behaga hennes majestät att vägra…
— Åh, monseigneur, sade d'Artagnan, jag vet, att hennes majestät ingenting kan vägra er.
— Se här, monseigneur, återtog Aramis, är uppgiften på de av frondörernas deputation föreslagna fredsvillkoren: behagar ers eminens läsa igenom dem?
— Jag känner dem redan, svarade Mazarin.
— Skriv då under!
