— Men betänk, mina herrar, att en underskrift under de förhållanden, vari vi nu befinna oss, lätt kunde anses som avtvingad med våld.
— Monseigenur skall själv intyga, att ni frivilligt givit oss den.
— Och om jag vägrar?
— Ah, monseigneur, svarade d'Artagnan, då får ers eminens skylla sig själv för följderna.
— Ni skulle våga lägga hand på en kardinal?
— Ni har lagt hand på hans majestäts musketörer.
— Drottningen skall utkräva hämnd för mig, mina herrar!
— Det tror jag inte, om hon också har god lust därtill… men vi skola tåga till Paris med ers eminens, och parisarna äro nog i stånd att försvara oss.
— Vad man nu måste vara orolig i Rueil och Saint-Germain! sade Aramis. Vad man nu ska fråga, var kardinalen är, vad det blivit av ministern, vart gunstlingen tagit vägen! Vad man skall söka monseigneur i alla vinklar och vrår! Vilka uttydningar man kommer att göra, och vad frondörerna skola triumfera, då de lära känna ers eminens försvinnande!
— Det är förskräckligt! mumlade Mazarin.
— Skriv då under fördraget, monseigneur! sade Aramis.
— Men om jag skriver under och drottningen vägrar sin stadsfästelse.
— Jag åtar mig att begiva mig till hennes majestät, sade d'Artagnan, och utverka hennes underskrift.
— Akta er då, sade Mazarin, att ni inte i Saint-Germain röner det mottagande ni har anledning vänta er.
— Bah! Jag skall nog laga att jag blir välkommen… jag vet en utväg.
— Vilken då?
— Jag skall till hennes majestät medföra det brev, vari monseigneur underrättar henne om den fullständiga penningbristen.
— Än sedan? sade Mazarin bleknande.
-— Sedan? Jo, när jag då ser hennes majestät i yttersta
