förhoppningar äro hittills den enda belöningen för tjuguåriga mödor, i jämförelse med vilka Herakles storverk voro småsaker.
Han gick för att uppsöka Aramis.
— Du, min bäste chevalier d'Herblay, sade han, är den personifierade fronden. Misstro därför Athos, som inte vill bevaka någons, ej ens sina egna intressen, misstro framför allt Porthos, som för att behaga greven, vilken han anser som en gudomlighet här på jorden, skulle hjälpa honom till och med att låta Mazarin undkomma, om denne endast är nog listig att gråta eller spela riddersman.
Aramis smålog med sitt på en gång sluga och beslutsamma leende.
— Var lugn! svarade han. Jag har mina intressen att bevaka. Det vill säga, jag strävar mindre för mig själv än för andra, och min lilla ärelystnad måste lända till fördel för den det vederbör.
— Bra! tänkte d'Artagnan. Från den sidan har jag ingenting att frukta.
Han tryckte Aramis hand och sökte sedan upp Porthos.
— Min vän, sade han, du har tillsammans med mig så ivrigt arbetat på att grundlägga vår lycka, att det verkligen 1 denna stund, då vi äro så nära att skörda frukten av våra mödor, vore löjligt om du läte behärska dig av Aramis, vars slughet du känner, en slughet, som inte alltid är fri från själviskhet, vilkat vi gärna kunna erkänna oss emellan, eller av Athos, en ädel och oegennyttig, men också litet förslappad man, som då han ingenting önskar själv, inte förstår, att andra kunna ha sina önskningar. Vad skulle du väl säga, om den ene eller den andre av våra vänner föresloge dig att frigiva Mazarin?
— Jag skulle säga, att det kostade oss alltför mycken möda att fånga honom för att släppa honom utan vidare.
— Bravo, Porthos! Och däri gjorde du rätt, min vän, ty med honom släppte du också ditt friherreskap, vilket du nu har i dina händer, för att inte säga, att om Mazarin nu sluppe lös, skulle han säkert låta hänga dig.
