— Ah, tror du det?
— Ja, det är jag övertygad om.
— Gott, då skall jag hellre döda honom än låta honom undkomma.
— Rätt så, Porthos. Vi måste sköta våra angelägenheter först och främst och låta frondörerna sköta sina.
— Var lugn, min vän, återtog Porthos; genom fönstret ser jag dig stiga till häst, jag följer dig med blicken, tills du försvunnit, sedan går jag tillbaka och slår mig ned vid kardinralens dörr, en glasdörr, som för in till hans rum. Därifrån kan jag se allt, och vid minsta misstänkta åtbörd kväver jag honom.
— Bravo! tänkte d'Artagnan. Från den sidan tror jag nog, att kardinalen bevakas väl.
Han tryckte handen på herren till Pierrefonds och gick för att söka upp Athos.
— Jag reser nu, min käre Athos, sade han. Jag har blott en sak att säga dig. Du känner Anna av Österrike. Mazarins fångenskap är den enda borgen för mitt liv; om du släpper honom, så är jag dödens!
— Det skulle inte behövas mer än denna bevekelsegrund, min käre vän, till att förmå mig att förrätta en fångvaktares syssla. Jag ger dig mitt hedersord på, att du skall återfinna kardinalen, där du lämnat honom.
— Se där, vad som ännu bättre ställer mig till freds än alla furstliga underskrifter, tänkte d'Artagnan. Nu, då jag har Athos ord, kan jag fara trygg.
D'Artagnan for verkligen ensam, utan annan eskort än sin värja och ett enkelt pass, som Mazarin utfärdat för att skaffa honom tillträde till drottningen.
Redan sex timmar efter sedan han lämnat Pierrefonds, var han i Saint-Germain.
Mazarins försvinnande var ännu okänt. Endast Anna av Österrike visste det och dolde sin ängslan även för sina mest förtrogna. Man hade i d'Artagnans och Porthos rum funnit de båda bundna och med munkavle försedda soldaterna. Man återgav dem genast bruket av deras lemmar och talförmåga,
