och närmade sig kammartjänaren med ett småleende på sina läppar.
— Herr d'Artagnan! utropade denne, likt en man, som hemsökes av maran och talar i sömnen, herr d'Artagnan!
— Just han, herr Bernouin!
— Vad för er hit?
— Jag kommer med underrättelser från herr Mazarin, och det de allra färskaste!
— Vad har det blivit av honom?
— Han mår lika bra som ni och jag.
— Det har då inte hänt honom något ledsamt?
— Nej, inte alls. Han såg sig blott föranlåten att göra en tur åt Ile-de-France och bad oss, greve de La Fère, herr du Vallon och mig, att följa honom. Och vi voro naturligtvis inte hågade att avslå en sådan begäran. Vi begåvo oss av i går kväll, och nu är jag här.
— Nu är ni här?
— Hans eminens har något att meddela hennes majestät, någonting i hemlighet och förtroende, och ett sådant uppdrag kunde blott anförtros åt en pålitlig man, och därför skickade han mig. Därför, min bäste herr Bernouin, om ni vill göra er herre till viljes, så underrättar ni hennes majestät genast, att jag kommit hit i nämnda syftemål.
Det var tydligt, att d'Artagnan var den enda, som för närvarande kunde skingra drottningens oro; Bernouin gjorde därför ej den minsta svårighet, utan gick genast och underrättade henne, och som han förutsett, gav drottningen honom befallning att oförtövat införa herr d'Artagnan.
D'Artagnan närmade sig Anna av Österrike med uttrycket av den djupaste vördnad. När han kommit på ett par tre stegs avsteg från henne, knäböjde han och räckte henne brevet. Det var ett enkelt rekommendationsbrev; drottningen läste det, igenkände kardinalens handstil, men som brevet ingenting innehöll om vad som egentligen tilldragit sig, begärde hon upplysning därom.
D'Artagnan berättade henne alltsammans med den na-
