måste ställa mig i jämnhöjd med tilldragelserna och personerna. Men var övertygad om en sak, madame, lika visst som att det ännu i detta bröst finns ett hjärta, som klappar för er, har ni varit vårt livs ständiga avgud, att vi — ack, min Gud, det vet ni ju så väl — minst tjugu gånger vågat detta liv för er. Skall ers majestät då inte ha medlidande med dessa tjänare, som i tjugu år tillbringat ett obemärkt liv, utan att med en enda suck förråda de heliga och dyrbara hemligheter, som de hade den lyckan att dela med er? Se på mig, som talar till er och som ni beskyller för att höja rösten och taga en hotande ton. Vad är väl jag? En stackars officer utan vare sig stöd eller framtid, om ej min drottnings blick, som jag så länge sökt, sänker sig till mig.
Se på greve de La Fère, mönstret för en rättsinnad ädling, ridderskapets blomma! Se på herr du Vallon, denna trogna själ, denna arm av stål; han har i tjugu år från edra läppar väntat sig ett ord, som kunde i avseende på rang upphöja honom till vad han redan är till sina tänkesätt och sitt personliga värde. Se vidare ert folk, som väl ändå någonting betyder för en drottning, ert folk, som älskar er, men likväl lider… nåväl, säg ett ord, och all tvedräkt är slut, fred följer på kriget, glädje på tårarna, sällhet på olyckorna.
Anna av Österrike betraktade med en viss förvåning d'Artagnans martialiska ansikte, vari hon kunde läsa ett uttryck av verklig sinnesrörelse.
— Varför sade ni inte allt detta, innan ni handlade? frågade hon.
— Därför att vi ville övertyga ers majestät om en sak, varpå ni tycktes tvivla, nämligen att vi ännu äga någon tapperhet i behåll, och att det vore skäligt, att man satte en smula värde på oss.
— Och denna tapperhet skulle, ifall jag vägrade och det bleve strid, till och med vara i stånd att bortföra mig själv ur kretsen av mitt hov för att överlämna mig åt frondepartiet, liksom ni ämna göra med min minister?
— Därpå ha vi aldrig tänkt, madame, svarade d'Artagnan och tillade med det gascogniska storskryteri, som hos honom
