— Om man gåve den unge vicomten ett regemente, vad skulle hans förmyndare då säga?
— Han skulle kanske taga emot gåvan.
— Kanske?
— Ja, om ers majestät själv bad honom därom.
— Som ni sagt, min herre, han måste vara en ovanlig man! Nå, vi skola tänka på saken och kanske be honom därom. Är ni nu nöjd, min herre?
— Ja, ers majestät. Men det återstår något, som drottningen inte underskrivit, och som är det viktigaste.
— Samtycket till fördraget?
— Ja.
— Vad tjänar det till, då jag undertecknar det i morgon?
— Jag tror mig kunna försäkra ers majestät om en sak, sade d'Artagnan, att om ers majestät inte i dag undertecknar detta samtycke, får ni inte tillfälle att underteckna fördraget sedan. Var därför god att under denna uppgift, vilken som ers majestät ser är skriven av herr Mazarin, teckna:
Jag samtycker att ratificera det av parisarna föreslagna fördraget.
Anna var fångad, hon kunde ej draga sig undan, hon skrev under. Men knappt hade hon undertecknat, förrän högmodet inom henne bröt ut likt en storm, och hon brast i gråt.
D'Artagnan spratt till vid åsynen av dessa tårar. På den tiden gräto drottningar som vanliga kvinnor.
Gascognaren skakade på huvudet. Dessa kungliga tårar tycktes bränna honom ända in i hjärtat.
— Madame, sade han, i det han föll på knä, se på den olycklige ädling, som ligger vid edra fötter; han ber er vara övertygad om, att allt vore honom möjligt vid minsta åtbörd av ers majestät. Han litar på sig själv, han litar på sina vänner, och han vill även hysa tillit till sin drottning, och som bevis på, att han ingenting fruktar, att han ej har något egennyttigt syfte, vill han utan några villkor till ers majestät återföra herr Mazarin. Se här ers majestäts för mig heliga underskrifter, om ni anser er böra återställa mig dem, torde ni göra det… men från denna stund förbinda de er till ingenting.
