Femton timmar därefter förde d'Artagnan och Porthos Mazarin till drottningen och emottogo, den ene sin fullmakt som kapten, den andre sitt friherrediplom.
— Nåväl, äro ni nöjda? frågade Anna av Österrike.
D'Artagnan bugade sig, men Porthos vände oupphörligt sitt diplom mellan fingrar, i det han såg på Mazarin.
— Vad är det ni vill säga? frågade ministern.
— Jo, monseigneur, det var ju fråga om Saint-Espritorden vid nästa dubbning.
— Men ni vet ju, herr baron, invände Mazarin, att man inte kan bli riddare utan att först avlägga prov.
— Åh, genmälde Porthos, det var inte för mig själv jag begärde det blå bandet.
— För vem då?
— För min vän, greve de La Fère.
— Ah, det är en annan sak, inföll drottningen; han har redan avlagt prov.
— Han får den då?
— Han har den.
Samma dag undertecknades parisfördraget, och man utspred det ryktet, att kardinalen stängt in sig i tre dagar för att med desto större omsorg utarbeta det.
Genom detta fördrag fingo prins de Conti, hertig de Beaufort, hertig de Bouillon och hertig d'Elboeuf sina önskningar, vilka vi redan känna, uppfyllda.
Hertig de Longueville blev guvernör i Pont-de-l'Arche, erhöll femhundratusen livres åt sin hertiginna och hade dessutom den äran att se den unge konungen och den unga prinsessan Henriette av England hålla hans son vid dopet.
Det var endast koadjutorn, som blev lottlös. Visserligen lovade man att göra upp med påven beträffande hans kardinalshatt, men han visste, vilket förtroende han kunde sätta till dylika löften, då de kommo från drottningen och Mazarin. I motsats mot prins de Conti, måste han behålla svärdet, emedan han ej kunde bli kardinal.
