— Anfäkta! sade han för sig själv, då han kom ut i vestibulen, hur skall jag göra med det här. Jag kan inte på samma gång rida vid både högra och vänstra vagnsdörren. Ah, nu har jag det! Jag skall skydda konungen, och Porthos kardinalen.
Denna anordning behagade alla. Drottningen litade på d'Artagnans mod och skicklighet, som hon så väl kände, och kardinalen på Porthos styrka, vilken han också haft tillfälle att lära känna.
Tåget begav sig till Paris i en på förhand uppgjord ordning. Guitaut och Comminges redo främst, i spetsen för drabanterna; därefter kom den kungliga vagnen med d'Artagnan vid ena vagnsdörren och Porthos vid den andra; sedan kommo musketörerna, vilkas kapten den förre nu var.
Man begav sig till Notre-Dame, där tedeum skulle sjungas.
Hela stadens befolkning trängdes på gatorna. Schweizarne voro uppställda längs hela vägen, men som denna var lång, stodo de på sex eller åtta stegs avstånd ifrån varandra och en och en. Skyddsvärnet var sålunda otillräckligt, och den emellanåt av en påträngande folkström avbrutna kedjan ordnades åter med mycken svårighet.
Vid varje sådan genombrytning, som endast var en följd av parisarnas nyfikenhet, såg Anna av Österrike oroligt på d'Artagnan, men denne lugnade henne med ett småleende.
Mazarin, som givit ut tusen louisdorer för att man skulle ropa: Leve Mazarin! och som ej värderade de rop han hörde till tjugu pistoler, blickade även oroligt på Porthos, men den jättelike livdrabanten besvarade denna blick med ett: Var lugn, monseigneur! uttalat med så präktig basstämma, att Mazarin verkligen lugnade sig alltmer.
Vid Palais-Royal var folkmassan ännu större. Starka rop höjdes: Leve deras majestäter! Mazarin lutade sig ett ögonblick ut genom vagnsdörren. Två eller tre rop: Leve kardinalen! hälsade honom, men dessa rop kvävdes obevekligt av tjut och visslingar. Mazarin bleknade och kastade sig tillbaka in i vagnen.
— Det packet! mumlade Porthos.
