D'Artagnan strök upp sina mustascher med en åtbörd, som tycktes tillkännagiva, att hans gascogniska blod började jäsa.
Anna av Österrike böjde sig ned intill den unge konungens öra och viskade till honom:
— Säg några vänliga ord till herr d'Artagnan, min son!
Den unge konungen lutade sig ut genom vagnsdörren.
— Jag har inte ännu hälsat på er, herr d'Artagnan, sade han, fastän jag mycket väl känt igen er. Det var ni, som stod bakom min sänggardin den natten, då folket ville se mig sova.
— Om konungen tillåter, svarade d'Artagnan, skall jag alltid vara hos honom, när någon fara hotar honom.
Drottningen och kardinalen hade i själva verket skäl att vara oroliga, åtminstone den senare. Ehuru folkhopen bibehöll det yttre skenet av vördnad, började den snart väsnas. Man hörde detta dova sorl, som då det förnimmes på havet, bådar storm, och då det låter höra sig i en folkmassa, bådar upplopp.
Vid Barrière des Sergents nödgades man göra halt. Comminges, som ridit i spetsen för eskorten, red tillbaka till drottningens vagn. Drottningen rådfrågade d'Artagnan med blicken; han svarade henne på samma språk.
— Framåt! sade drottningen.
Comminges återintog sin post. Man gjorde en ansträngning, och den levande muren sprängdes under våldsamt tumult. Åtskilligt knot hördes bland hopen.
— Framåt! röt d'Artagnan.
— Framåt! upprepade Porthos.
Men som om folkmassan blott avbidat detta kommando för att bryta lös, gåvo sig nu alla fientliga känslor luft på en gång.
Ropen: Ned med Mazarin! Död åt kardinalen! hördes från alla håll.
Från gatorna Grenelle-Saint-Honoré och Le Coq framvältrade en dubbel ström, som genombröt den svaga kedjan av schweiziska gardet och böljade fram ända till benen på d'Artagnans och Porthos hästar.
Denna nya genombrytning var farligare än de föregående,
