på knä. Jag har repat mig efter tre värjsting, som jag fått av er, men jag repar mig inte efter det fjärde.
— Greve, sade d'Artagnan rörd, jag stötte till utan att igenkänna er. Ifall ni dör, skulle det smärta mig, om ni gjorde det med känslor av hat mot mig.
Rochefort räckte d'Artagnan sin hand och ville svara, men en blodström betog honom talförmågan; han sjönk ihop och uppgav andan.
— Tillbaka, patrask! skrek d'Artagnan. Er anförare är död, och ni ha ingenting mer här att göra.
Som om greve de Rochefort verkligen varit själen i anfallet, på denna sida om konungens vagn, grep hela den hop, som följt honom, till flykten, då den såg honom stupa. D'Artagnan gjorde med tjugu musketörer ett anfall åt Le Coqgatan, och denna del av upploppet försvann som en rök, i det den skingrade sig åt olika håll.
D'Artagnan återvände därpå för att komma Porthos till hjälp, ifall han skulle behöva den, men Porthos hade gått lika raskt och oförskräckt till väga som d"Artagnan. Den vänstra sidan av vagnen var lika rensopad som den högra, och man uppdrog åter läderskärmen, vilken Mazarin, mindre krigisk än konungen, nedfällt på sin sida.
Porthos hade en dyster och tankfull uppsyn
— Vad tusan har du för en min, Porthos? sade d'Artagnan. Du ser bra besynnerlig ut för att vara segrare!
— Än du själv då? svarade Porthos. Du ser ju riktigt upprörd ut!
— För tusan! Det har jag skäl till! Jag har dödat en gammal bekant!
— Verkligen? Vem då?
— Den stackars greve de Rochefort.
— Det är så med mig också; jag har dödat en man, vars ansikte var mig bekant, men jag kan inte påminna mig, vem han var.
— Och han sade ingenting, då han föll?
— Jo. han sa: Uff!
— Jag inser, sade d'Artagnan, som ej kunde avhålla sig
