svinna från kinderna och den mångordiga vreden från läpparna. Hon satte sig ned och sade med en av tårar bruten röst, i det hon lät sina kraftlösa armar sjunka ned.
— Förlåt mig, herr koadjutor, och tillräkna denna häftighet blott mina upprörda känslor. Som kvinna, och följaktligen underkastad mitt köns svaghet, förföras jag vid tanken på ett inbördeskrig; som drottning och van att åtlydas, retas jag vid första motstånd jag röner.
— Madame, svarade Gondy, i det han bugade sig, ers majestät misstar sig, om ni anser mina uppriktiga råd som något slags motstånd. Ers majestät äger blott undergivna och vördnadsfulla undersåtar. Folket vill inte sin drottning något ont… det vill ha tillbaka sin Broussel, se där allt! Det skattar sig alltför lyckligt att få leva under ers majestäts regering, om ni blott vill frigiva Broussel, tillade Gondy småleende.
Mazarin, som vid orden: folket vill inte sin drottning något ont, spänt öronen, i tanke att koadjutorn skulle tala om ropen: Ned med Mazarin! höll Gondy räkning för hans tystlåtenhet i detta avseende och sade med sin lenaste stämma och sitt behagligaste leende:
— Madame, tro vad koadjutorn säger! Han är en av de skickligaste statsmän vi äga. Den första kardinalshatt, som blir ledig tycks vara gjord för hans ädla huvud.
— Ah, vad du väl behöver mig nu, din slipade skälm! sade Gondy för sig själv.
— Således, min herre, sade drottningen, är det på fullt allvar ni fruktar denna folkrörelse?
— Ja, på fullt allvar, återtog Gondy, förvånad över att inte ha kommit längre. Jag fruktar, att då strömmen sprängt sina dammar, skall den åstadkomma stora förödelser.
— Och jag, svarade drottningen, tror, att man i så fall bör resa nya dammar däremot. Nå, jag skall tänka på saken.
Gondy såg förvånad på Mazarin; denne närmade sig drottningen för att tala med henne. I detsamma hördes ett förskräckligt larm utanför palatset.
Gondy smålog, drottningens blick lågade, Mazarin blev mycket blek.
