— Vad säger ni? utropade drottningen.
— Sanningen, svarade Mazarin, i det han räckte henne en penna och ett papper. Ni måste! Skriv under, Anna, jag ber er därom, jag vill det!
Drottningen sjönk ned på en stol, tog pennan och skrev.
Hejdat av Louvières, framträngde folket icke längre, men det förfärliga sorl, som tillkännagiver hopens vrede, fortfor ännu oavbrutet.
Drottningen skrev:
»Fångvaktaren i Saint-Germain beordras härmed att
genast försätta parlamentsrådet Broussel i frihet.»
Därpå undertecknade hon.
Koadjutorn, vars blick följde alla hennes rörelser, tog papperet, så snart namnet var undertecknat, gick åter bort till fönstret, svängde det med handen och ropade:
— Se här ordern!
Det var som om hela Paris uppgivit ett enda tusenstämmigt jubelskri. Därefter skallade ropen: Leve Broussel! Leve koadjutorn!
— Leve drottningen! tillade koadjutorn.
Några rop besvarade hans, men de voro få och svaga. Koadjutorn hade måhända ropat så, blott för att övertyga Anna av Österrike om hennes svaga ställning.
— Nu, då ni fått, vad ni önskar, så gå, herr Gondy! sade hon.
— När drottningen behöver mig vidare, svarade koadjutorn, i det han bugade sig, så vet ers majestät, att jag står till er tjänst.
Drottningen gjorde ett tecken med huvudet. Gondy avlägsnade sig.
— Ah, fördömde präst, utropade Anna av Österrike, i det hon utsträckte sin hand mot den knappt tillstängda dörren, jag skall en dag låta dig tömma resten av den galla, du i dag iskänkt åt mig!
Mazarin ämnade närma sig henne.
