V.
OLYCKAN ÅTERGIVER MINNET.
ANNA AV ÖSTERRIKE HADE URSINNIG återvänt till sin bönkammare.
— Vad! utbrast hon, i det hon vred sina vackra händer. Folket såg Condé, förste prinsen av blodet, arresteras av min svärmor, Marie de Médicis; det såg min svärmor, dess förra regent, bortjagas av kardinalen, det såg Vendome, Henrik IV:s son inspärras på Vincennes, och de sade ingenting om det… men för en Broussel! Min Gud, vad har det blivit av konungamakten?
Utan att närmare tänka därpå vidrörde Anna just själva den brännande punkten. Folket hade ej sagt ett ord, då det gällde prinsarna, men det reste sig för Broussel, emedan det gällde en av dess egna; folket kände instinktivt, att när det försvarade Broussel, försvarade det sig självt.
Under tiden gick Mazarin fram och tillbaka i sitt rum och såg emellanåt på sin vackra venetianska spegel, som blivit alldeles sönderspräckt.
— Ah, mumlade han, visst är det bedrövligt att nödgas
