nom med uppspärrade ögon utan att våga göra honom någon fråga.
— Vän Porthos, sade d'Artagnan, i det han räckte honom brevet, den här gången kan du vara säker på ditt friherrediplom och jag på min kaptensfullmakt. Se här och döm själv!
Porthos tog brevet och läste med nästan darrande röst följande ord:
»Drottningen önskar tala med herr d'Artagnan, och må han följa överbringaren härav.»
— Slipa din värja, baron, ladda dina pistoler och giv dina hästar havre, ty jag ansvarar för att här kommer att hända något nytt före morgondagen. Men tyst som muren!
— Men det kan väl inte vara en snara, som man lägger ut för att göra sig av med oss? sade Porthos.
— Om det är en snara, genmälde d'Artagnan, så vädrar jag nog upp den, var lugn för det! Är Mazarin italienare, så är jag gascognare, jag!
D'Artagnan klädde sig på ett ögonblick.
Då Porthos, som ännu låg, knäppte ihop hans kappa, knackade det åter på dörren.
— Stig in! sade d'Artagnan.
En annan betjänt inträdde.
— Från hans eminens kardinal Mazarin, sade betjänten.
D'Artagnan såg på Porthos.
— Det här blir invecklat, sade Porthos. Med vem skall man nu börja?
— Det faller sig förträffligt, svarade d'Artagnan. Hans eminens kallar mig till sig om en halvtimme.
— Gott!
— Säg hans eminens, sade d'Artagnan, i det han vände sig till betjänten, att jag om en halvtimme står till hans tjänst.
Betjänten bugade sig och gick.
— Det var ändå bra, att han inte fick se den andre, anmärkte d'Artagnan.
— Du tror alltså, att de inte skickat efter dig i och för samma sak?
