dem, och jag är skyldig att äventyra det för dem, när de behöva mig.
— Det är sant, mumlade Mazarin för sig själv, men som ditt liv inte tillhör mig, måste jag väl köpa det, kan jag tro.
Han drog en djup suck och började åter vända infattningen på sin ring uppåt. D'Artagnan smålog.
Dessa båda män liknade varandra i en sak: de voro bägge två mycket sluga. Om de även liknat varandra i fråga om mod och ädelmod, skulle den ene förmått den andre att göra storverk.
— Men ni förstår väl, sade Mazarin, att om jag begär denna tjänst av er, så är det också min avsikt att visa min erkänsla därför.
— Har monseigneur ännu inte hunnit längre än till blotta avsikten? frågade d Artagnan.
— Hör på, svarade Mazarin, i det han drog ringen av sitt finger. Se här en diamant, som en gång tillhört er, min bäste herr d'Artagnan. Det är inte mer än rätt att ni får igen den… var så god och tag den!
D'Artagnan lät icke säga sig detta två gånger; han tog ringen och satte den med obeskrivlig glädje på sitt finger.
— Jag satte högt värde på den, sade Mazarin, i det han kastade en avskedsblick på ringen, men lika gott, jag ger er den med största nöje.
— Och jag, monseigneur, mottager den med samma nöje som det, varmed den gives mig. Låt oss nu tala om edra små angelägenheter. Ni önskar alltså resa före de andra.
— Ja, jag måste det.
— Hur dags?
— Klockan tio.
— Och drottningen, när skall hon fara?
— Vid midnatt.
— Gott, det låter sig göra. Jag för först ers eminens ur Paris, lämnar er utom tullen och återvänder för att hämta henne.
— Förträffligt, men hur skall ni föra mig ut från Paris?
— Åh, låt mig sörja för den saken.
