Mazarin tvekade ett ögonblick, men d'Artagnan vidhöll orubbligt sin önskan.
— Nåväl, sade Mazarin, jag skall föra er till drottningen. men inte ett ord om vårt samtal.
— Vad som blivit sagt oss emellan, rör endast oss, monseigneur, sade d'Artagnan.
— Ni svär att tiga?
— Jag svär aldrig, monseigneur. Jag säger ja eller nej, och som adelsman står jag vid mitt ord.
— Gott, jag finner, att jag bör anförtro mig helt åt er.
— Ja, tro mig, monseigneur, det är också det bästa.
— Kom då!
Mazarin införde d'Artagnan i drottningens bönkammare och bad honom vänta där.
D'Artagnan behövde ej vänta länge. Sedan han varit i rummet i fem minuter, inträdde drottningen i stor galadräkt. Sålunda smyckad, tycktes hon knappt vara trettiofem år och var ännu vacker.
— Det är ni, herr d'Artagnan, sade hon med ett behagligt småleende, jag tackar er för att ni yrkade på att få tala med mig.
— Jag ber om ursäkt, ers majestät, sade d'Artagnan, men jag ville av er egen mun emottaga edra befallningar.
— Ni vet då, vad det är fråga om?
— Ja, madame.
— Och ni åtager er det uppdrag jag anförtror er?
— Ja, med tacksamhet.
— Gott, var då här vid midnattstid.
— Jag skall inte försumma att infinna mig.
— Herr d'Artagnan, återtog drottningen, jag känner alltför väl er stora oegennytta för att denna stund vilja tala om min tacksamhet, men jag svär att inte glömma er andra tjänst som jag glömde den första.
— Det står ers majestät fritt att minnas eller glömma.
D'Artagnan bugade sig.
— Gå, min herre, sade drottningen med sitt mest intagande leende, gå och kom tillbaka vid midnatt.
Hon gjorde en avskedshälsning med handen, och d'Artag-
