nan avlägsnade sig, men innan han gick, kastade han en blick mot det draperi, varigenom drottningen inträtt, och varseblev därunder spetsen av en sammetssko.
— Jaså, sade han sig, Mazarin lyssnade för att utröna, om jag skulle svika honom. T sanning, den där italienske hycklaren är inte värd att betjänas av en hederlig karl!
Icke desto mindre inställde sig d'Artagnan punktligt på utsatt tid. Klockan halv tio inträdde han i förmaket.
Bernouin väntade honom där och förde in honom.
D'Artagnan fann kardinalen klädd som kavaljer. Han tog sig ganska väl ut i denna dräkt. men var blek och darrade något.
— Kommer ni alldeles ensam? frågade Mazarin.
— Ja, monseigneur.
— Och den hederlige herr du Vallon, få vi inte nöjet av hans sällskap.
— Jo, monseigneur, han väntar i sin vagn.
— Var då?
— Vid porten till Palais-Royals trädgård.
— Det är i hans vagn vi skola fara?
— Ja, monseigneur.
— Och utan annan eskort än er båda?
— Är inte det tillräckligt? En av oss vore nog.
— I sanning, min bäste herr d'Artagnan, ni förskräcker mig med er kallblodighet.
— Jag trodde tvärtom att den skulle inge er förtroende.
— Än Bernouin då, kan jag inte ta honom med?
— Det finns ingen plats för honom: han får komma efter ers eminens.
Båda gingo nu utför lönntrappan; Mazarin stödde sig på d'Artagnans arm, och musketören kände, hur han darrade.
De gingo över slottets borggårdar, där många vagnar, som tillhörde kvardröjande gäster, ännu väntade, kommo sedan in i trädgården och fram till lilla porten.
Kardinalen försökte öppna den med sin nyckel, men hans hand darrade så, att han ej kunde passa in den i nyckelhålet.
— Giv hit, sade d'Artagnan.
Mazarin gav honom nyckeln; d'Artagnan öppnade och stop-
