Denna granskning var så mycket lättare, som kusken var djupt inslumrad.
— Det är koadjutorns vagn, sade han. Jag börjar verkligen tro, att försynen gynnar oss.
Han steg tyst upp i vagnen och sade, i det han drog på silkessnöret, som stod i förbindelse med kuskens lillfinger:
— Till Palais-Royal.
Kusken, som hastigt vaknade upp, körde i den anvisade riktningen, utan minsta aning om, att befallningen kom från någon annan än hans husbonde.
Portvakten ämnade just stänga gallergrindarna, men då han såg den präktiga vagnen, trodde han, att det var något förnämt besök, och lät vagnen köra in och stanna i pelargången.
Först där märkte kusken, att lakejerna icke stodo bakpå vagnen.
Han trodde nu, att koadjutorn skickat bort dem, hoppade ned från kuskbocken utan att släppa tömmarna och gick att öppna vagnsdörren.
D'Artagnan hoppade nu också ur, och då kusken, förskräckt över att ej igenkänna sin husbonde, tog ett steg tillbaka, fattade d'Artagnan honom med vänstra handen i kragen och satte med den högra en pistol för hans bröst.
— Försök att säga ett enda ord, sade d'Artagnan, och du är dödens!
Kusken förstod, att han fallit i en snara, och han stod orörlig med öppen mun och vitt uppspärrade ögon.
Två musketörer spatserade på gården, d'Artagnan ropade dem vid namn.
— Herr de Bellière, ropade han till den ene, var god och tag tömmarna ur den där karlens hand, stig sedan upp på kuskbocken, kör fram vagnen til! porten vid lönntrappan och vänta mig där. Det gäller en viktig affär i kungens tjänst.
Musketören, som visste, att hans löjtnant var ur stånd att tillåta sig något skämt i tjänsten, lydde utan invändning, ehuru ordern föreföll honom litet besynnerlig.
D'Artagnan vände sig nu till den andre musketören.
