D'Artagnan gick ut tillsammans med Bernouin. Klockan slog tolv, midnatt.
— För mig nu in i drottningens bönkammare, sade d'Artagnan. Underrätta hennes majestät om, att jag är här och lägg de här plaggen tillika med en skarpladdad musköt på kuskbocken till den vagn, som håller nedanför lönntrappan.
Bernouin ledsagade d'Artagnan in i bönrummet, där han slog sig ned och försjönk i tankar.
I Palais-Royal hade allt under tiden gått sin vanliga gång. Som vi förut nämnt, hade alla gästerna redan klockan tio på kvällen avlägsnat sig. De, som skulle åtfölja hovet på dess flykt, hade redan erhållit sina föreskrifter, och alla dessa voro tillsagda att mellan tolv och ett på natten infinna sig vid Cours-la-Reine.
Klockan tio begav sig Anna av Österrike in till konungen. Man hade nyss lagt monsieur, och den unge Ludvig, som ännu var uppe, roade sig med att uppställa tennsoldater i slagordning, ett tidsfördriv, som gjorde honom stort nöje. Två gossar, s. k. enfants d'honneur, deltogo i konungens lek.
— Laporte, sade drottningen, det är tid att lägga hans majestät.
Konungen bad att få vara uppe ännu en stund; han sade, att han icke alls var sömnig, men drottningen var envis.
— Ni skall ju klockan sex i morgon bittida fara att bada i Conflans, Louis. Ni bad själv därom.
— Ni har rätt, madame, svarade konungen, och jag ska gå in, så snart ni omfamnat mig. Laporte, lämna chevalier de Coislin ljusstaken.
Drottningen tryckte sina läppar på den vita och glatta pannan, som det kungliga barnet bjöd henne med ett allvar, vilket redan hade en anstrykning av etikett.
— Somna snart, Ludvig, sade drottningen, ty man kommer att väcka er tidigt.
— Jag skall göra mitt bästa för att lyda er, madame, svarade den unge Ludvig, men jag är inte alls sömnig.
— Laporte, sade Anna av Österrike med låg röst till denne,
