— Och kardinalen?
— Har kommit ut ur staden utan missöden. Han väntar nu ers majestät vid Cours-la-Reine.
— Vilket åkdon skola vi fara i?
— Jag har förberett allt. En täckvagn väntar ers majestät där nere.
— Gott, låt oss nu gå in till konungen.
D'Artagnan bugade sig och följde drottningen.
Den unge Ludvig var redan klädd, med undantag av skor och jacka. Helt förvånad lät han göra med sig vad man ville. men överhopade Laporte med frågor, som denne blott besvarade med dessa ord:
— Sire, det sker på drottningens befallning.
Täcket låg uppslaget, och man såg, att konungens lakan voro så slitna, att hål funnos här och var. Även detta var en följd av Mazarins snålhet.
Drottningen inträdde, och d'Artagnan stannade på tröskeln. Då barnet fick se sin mor, slet det sig löst från Laporte och skyndade fram till henne.
Drottningen gav d'Artagnan en vink att närma sig. D'Artagnan lydde.
— Min son, sade Anna av Österrike, i det hon visade på musketören, som stod där helt lugn och med blottat huvud, där ser ni herr d'Artagnan, en man, lika tapper som de forntidens hjältar, vilkas äventyr ni så gärna hör mina hovdamer berätta för er. Kom väl ihåg hans namn och betrakta honom noga för att inte glömma hans utseende, ty i natt skall han göra er en viktig tjänst.
Den unge konungen betraktade officern med sina stora. stolta ögon och upprepade:
— Herr d'Artagnan?
— Ja, så heter han, min son.
Konungen höjde sin lilla hand och räckte den åt musketören; denne knäböjde och kysste handen.
I detsamma hördes ett häftigt buller, som tycktes närma sig.
— Vad är det? frågade drottningen.
— Jo, svarade d'Artagnan, i det han spände sitt fina öra
II. M. S. 6
