— Nej, blott en kvart. Jag ansvarar för allt, madame. Tro mig, jag känner folket… det är ett stort barn, som man blott behöver smeka för att få det lugnt. I närvaro av den sovande konungen skall det vara tyst, saktmodigt och beskedligt som ett lamm.
— Gå, Laporte! sade drottningen.
Den unge konungen närmade sig sin mor.
— Varför ska vi göra allt, vad de där människorna vilja? frågade han.
— Vi måste det, min son, svarade Anna av Österrike.
— Men om man säger mig, att jag måste, så är jag ju inte längre konung?
Drottningen stod helt svarslös.
— Sire, sade d'Artagnan, tillåter ers majestät mig att göra er en fråga?
Ludvig XIV vände sig om, förvånad över att man vågade tilltala honom. Drottningen tryckte barnets hand.
— Ja, min herre, svarade han.
— Ers majestät påminner sig kanske, att ni under edra lekar i parken vid Fontainebleau eller i Saint-Germaines trädgårdar någon gång hastigt såg himlen förmörkas och hörde åskans dån.
— Ja visst.
— Nåväl, hur stor lust ers majestät än hade att fortsälta leken, sade åskan ändå: Gå in, sire, ni måste!
— Ja visst, min herre, men man sa mig ju också, att åskans dån var Guds röst.
— Nåväl, sire, fortfor d'Artagnan, lyssna nu till folkets dån, och ni skall finna, att det ganska mycket liknar åskans.
I detta ögonblick hördes också verkligen ett förfärande buller, vars ljud frambars av nattvindens fläktar.
Plötsligt upphörde det.
— Sire, återtog d'Artagnan, man har nu sagt folket, att ni sover och att man ej får störa er… ni märker väl, att ni ännu är konung.
Drottningen betraktade med förundran denne märklige man, vars mod ställde honom i jämnhöjd med de allra tapp-
