raste, och vars skarpsinne kunde mäta sig med vem som helst.
Laporte återkom nu.
— Nå, Laporte? sporde drottningen.
— Madame, svarade denne, herr d'Artagnans förutsägelse gick i fullbordan; de lugnades som genom ett trollslag. Man öppnar nu portarna för dem, och om fem minuter äro de här.
— Laporte, sade drottningen, om ni lade en av edra gossar i sängen i stället för konungen, så kunde vi under tiden bege oss av.
— Nej, det går inte an, genmälde d'Artagnan, ty om någon av dem känner igen hans majestät och komme underfund med listen, så vore allt förlorat.
— Ni har rätt, min herre, sade drottningen. För konungen till sängs, Laporte!
Laporte lade konungen, klädd som han var, i hans säng; varpå han drog täcket över honom ända upp till halsen.
Drottningen lutade sig ned över honom och kysste honom på pannan.
— Låtsas sova, Ludvig, sade hon.
— Ja, svarade konungen, men jag vill inte, att någon av de där människorna vidrör mig.
— Jag är till hands, sire, sade d'Artagnan, och jag ansvarar för, att om någon enda har den djärvheten, får han plikta därför med sitt liv.
— Vad skola vi nu göra? frågade drottningen. Jag hör dem redan komma.
— Herr Laporte, gå emot dem och bed dem åter vara tysta. Vänta där vid dörren, madame. Jag står vid konungens huvudgärd, redo att dö för honom.
Laporte gick ut, drottningen ställde sig helt nära dörren, d'Artagnan smög sig bakom sänggardinen.
Därpå hörde man det dova och ihållande ljudet av en stor folkhop, som marscherar fram. Drottningen lyfte själv upp dörrdraperiet och lade fingret på sin mun.
Då männen sågo drottningen, stannade de i en vördnadsfull ställning.
