— Stig in, mina herrar, stig in! sade drottningen.
En känsla av villrådighet, som liknade blygsel, uppstod hos folket. Man var beredd på att möta motstånd och invändningar, att nödgas spränga gallerportarna och slå omkull vakten. Portarna hade öppnats för dem och konungen tycktes ej ha någon annan vakt vid sin huvudgärd än sin moder.
De, som gingo i spetsen, framstammade några ord och ville draga sig tillbaka.
— Stig då in, mina herrar. sade Laporte, eftersom drottningen tillåter det.
En, som var djärvare än de andra, vågade sig fram, trädde över tröskeln och närmade sig på tåspetsarna. Alla de andra följde hans exempel, och rummet uppfylldes nu av människor, allt under den djupaste tystnad, som om de alla varit de mest ödmjuka och tillgivna hovmän. Långt bortom dörren syntes huvudena av dem, som då de ej kunde komma in. nu reste sig på tåspetsarna.
D'Artagnan såg allt detta genom en öppning, som han gjort på gardinen; i den som först inträdde, igenkände han Planchet.
— Min herre, sade drottningen till honom, då hon förstod att han var anförare för denna skara, ni har önskat att få se konungen och jag vill själv visa er honom. Stig närmare, betrakta honom och säg sedan, om vi se ut som människor, som vilja fly.
— Nej, visst inte, svarade Planchet, en smula förvånad över den oväntade ära, som vederfors honom.
— Säg då mina goda och trogna parisare, återtog Anna av Österrike med ett småleende, på vars uttryck d'Artagnan icke misstog sig, säg dem då, att ni sett konungen ligga och sova i sin säng och drottningen färdig att gå till vila.
— Jag skall säga dem det, madame, och de, som följa mig. skola också säga detsamma, men…
— Men vad? frågade Anna av Österrike.
— Ers majestät torde förlåta mig, sade Planchet, men är det verkligen konungen, som ligger där i sängen?
Anna av Österrike spratt till.
— Om det finns någon ibland er alla, som känner igen
