— Det var allt, vad jag önskade veta, sade drottningen. Jag är er mycket förbunden, min käre herr Dulaurier, och ni skall få höra av mig.
— Ah, mumlade d'Artagnan, i det han steg fram från sitt gömställe, Planchet är minsann inte något dumhuvud; det märks, att han blivit uppfostrad i en god skola.
Ljudet av de bortgående avlägsnade sig alltmer och upphörde slutligen helt och hållet.
Drottningen andades lättare, d'Artagnan torkade sin fuktiga panna, och konungen gled ned från sin bädd, i det han sade:
— Låt oss nu fara.
I detsamma återkom Laporte.
— Nåväl? frågade drottningen.
— Ers majestät, svarade kammartjänaren, jag följde dem ända till gallerportarna. De tillkännagåvo för sina kamrater, att de sett konungen och att drottningen talat med dem, varför också alla nu avlägsnade sig, helt stolta och högmodiga.
— Åh de uslingarna! mumlade drottningen. De skola dyrt få plikta för sin oförskämdhet, det lovar jag dem!
Därpå vände hon sig till d'Artagnan.
— Min herre, sade hon, ni har i kväll givit mig de bästa råd, jag någonsin fått. Fortsätt därmed! Vad skola vi nu göra?
— Herr Laporte, sade d'Artagnan, fullborda nu hans majestäts klädsel.
— Vi kunna alltså resa nu? frågade drottningen.
— Ja, när ers majestät behagar. Ni behöver blott stiga utför lönntrappan, så träffas jag vid porten.
— Gå då, min herre, sade drottningen, jag kommer strax efter.
D'Artagnan gick ned, vagnen var på sin plats och musketören satt på kuskbocken.
D'Artagnan tog sakerna, som han uppdragit åt Bernouin att lägga vid musketörens fötter, det vill säga hatten och kappan, vilka tillhörde herr Gondys kusk.
Han hängde kappan på sina axlar och satte hatten på huvudet.
Musketören steg ned från kuskbocken.
