— Min herre, sade d'Artagnan, ni går nu och återger friheten åt er kamrat, som bevakar kusken. Därpå stiga ni till häst och begiva er till värdshuset Geten på Tiquetonnegatan för att hämta min och herr du Vallons häst, som ni sadla med fältmundering, varefter ni bege er till Cours-la-Reine. Om ni inte träffa mig där, så fortsätta ni vägen till Saint-Germain. Det är i och för konungens tjänst.
Musketören förde handen till sin hatt och avlägsnade sig för att utföra den givna ordern.
D'Artagnan steg upp på kuskbocken.
Han hade två pistoler i sitt bälte, en musköt vid fötterna och sin dragna värja bakom sig.
Drottningen infann sig nu. Bakom henne kommo konungen och hans bror, hertig d'Anjou.
— Koadjutorns vagn! utropade hon, i det hon tog ett steg tillbaka.
— Ja, madame, svarade d'Artagnan, men stig upp utan fruktan, det är jag som kör den.
Drottningen uppgav ett litet rop av förvåning och steg upp i vagnen. Konungen och hertigen stego upp efter henne och satte sig vid hennes sida.
— Kom, Laporte, sade drottningen.
— Vad, madame? utbrast kammartjänaren. Skall jag åka i samma vagn som deras majestäter?
— I kväll är det inte fråga om någon etikett utan blott om konungens räddning. Stig upp, Laporte!
Laporte lydde.
— Knäpp till läderskärmarna, sade d'Artagnan.
— Men kommer inte det att väcka misstroende? frågade drottningen.
— Var lugn, ers majestät, svarade d'Artagnan, jag har mitt svar i beredskap.
Man knäppte till läderskärmarna och körde sedan av i galopp framåt Richelieugatan. Då man kom till tullporten, steg anföraren för vakten fram, i spetsen för tolv man och med en lykta i handen.
D'Artagnan vinkade åt honom att komma närmare.
