höghet prinsens; i denna åkte herr de Condé själv, hennes höghet prinsessan och änkeprinsessan.
I den andra åkte hertig d'Orléans, hertiginnan, la grande mademoiselle och abbé de la Riviére, prinsens oskiljaktige gunstling och rådgivare.
I den tredje följde herr de Longueville och prins de Conti. Alla stego ur, närmade sig konungens och drottningens vagn och betygade hennes majestät sin vördnad.
Drottningen kastade en blick längst in i den sistkommna vagnen, vars dörr lämnats öppen och såg, att den var tom.
— Var är fru de Longueville då? frågade hon.
— Ja verkligen, var är min syster? frågade hans höghet prinsen.
— Fru de Longueville är sjuk, madame, svarade hertigen. och hon har bett mig ursäkta henne hos ers majestät.
Anna kastade en hastig blick på Mazarin, som svarade med en omärklig rörelse med huvudet.
— Vad säger ni därom? frågade drottningen.
— Att hon tjänar som gisslan för parisarna, svarade kardinalen.
— Varför kom hon inte? frågade hans höghet prinsen helt sakta sin bror.
— Tyst, svarade den senare, hon har sannolikt sina skäl.
— Hon störtar oss, mumlade prinsen.
— Nej, hon räddar oss, genmälde de Conti.
Vagnar anlände nu hoptals. Marskalk de la Meilleraie, marskalk de Villeroy, Guitaut, Villequier, Comminges kommo efter varandra; slutligen anlände även de två musketörerna med d'Artagnans och Porthos hästar.
D'Artagnan och Porthos satte sig upp i sadeln. Porthos kusk avlöste d'Artagnan på den kungliga vagnens kuskbock. Mousqueton intog kuskens plats och körde i stående ställning. av skäl, som han själv bäst kände och likt forntidens Automedon.
Ehuru drottningen hade tusen saker att tänka på, sökte hon dock med ögonen d'Artagnan, men gascognaren hade med sin vanliga omtänksamhet redan blandat sig i hopen.
