— Jo, jag var förr i tiden två eller tre år yngre än du men om jag inte misstar mig, är jag nu fyllda fyrtio år.
— Verkligen? sade Aramis, då är det jag som misstar mig. Jag skulle alltså enligt din räkning vara fyrtiotre år. För tusan, min vän, säg inte det i Hôtel de Rambouillet, det skulle skada mig.
— Var lugn, svarade d'Artagnan, jag går inte dit.
— Nå men, utropade Aramis, vad gör då det nötet Bazin? Bazin, skynda dig då, herr lymmel! Vi förgås av hunger och törst.
Bazin, som nu inträdde, lyfte mot himlen båda sina händer, med en butelj i vardera.
— Äntligen, sade Aramis, är det då färdigt. Låt se!
— På ögonblicket, svarade Bazin, men jag behövde tid för att kunna ta upp alla …
— Ja, för att du alltid tror dig bära den långa pedellrocken på dina axlar, avbröt Aramis. Men jag säger dig, att om du genom att ständigt feja allt, som finns i kapellen, vänjer dig av med att feja min värja, så tänder jag eld på alla dina helgonbilder och låter steka dig vid dem.
Upprörd av dessa ord gjorde Bazin korstecknet med buteljen, som han höll i handen. D'Artagnan betraktade förvånad sin vän abbén, vars ton och sätt så föga överensstämde med musketören Aramis.
Bazin lade hastigt en damastduk på bordet och framsatte sedan så många välstekta, välluktande och läckra saker, att d'Artagnan blev helt förbluffad.
— Du väntade då någon? frågade officeren.
— Åh, jag är alltid beredd att taga emot, och för övrigt visste jag, att du sökte mig.
— Vem har sagt dig det?
— Det sade Bazin, som tog dig för den onde själv, min vän, och som skyndade att varna mig för den fara, som hotade min själ, om jag åter gåve mig i så dåligt sällskap som i en musketörlöjtnants.
— Åh, herre! sade Bazin med hopknäppta händer och i bedjande ton.