I.
RICHELIEUS VÅLNAD.
I ETT RUM I KARDINALPALATSET, VID ETT AV papper och böcker betäckt bord med hörn av förgyllt silver, satt en man, som höll huvudet lutat mot sina båda händer.
Bakom honom var en stor kamin, i vilken brann en brasa, vars glödande kol då och då rasade ned mellan det breda gallrets förgyllda järn. Det svaga skenet från denna eld föll baktill på den tankfulle mannens präktiga dräkt, som framtill belystes av en med brinnande vaxljus försedd kandelaber.
När man såg den långa, röda rocken och de dyrbara spetsarna, den bleka och av grubbel nedtyngda pannan, när man iakttog ensligheten i denna kammare och tystnaden i mottagningsrummet utanför, när man hörde vaktposternas avmätta steg i förstugan, skulle man kunnat tro, att kardinal Richelieus vålnad ännu dvaldes i sitt rum.
Ack, i själva verket var det också blott en vålnad av den store mannen! Frankrike försvagat, kungamakten misskänd, de stora åter vanmäktiga, fienden inträngd över gränsen — allt bevisade, att Richelieu icke längre fanns till.
Men vad som ännu tydligare ådagalade, att den röda rocken ej tillhörde den gamle kardinalen, var denna enslighet, dessa korridorer utan hovmän, dessa av vakter uppfyllda gårdar, detta spefulla sorl, som uppsteg från gatan och inträngde
