dock slutligen skulle triumfera över sina fiender och göra sig fruktad, vilket i min tanke är kanske ännu bättre än att göra sig omtyckt.
D'Artagnan nickade till tecken att han gillade denna tvivelaktiga grundsats.
— Se där min första tanke om honom, fortfor Aramis, men som jag är mycket okunnig i dylika saker, och då den ödmjukhet, som tillkommer mitt stånd, bjuder mig att inte förlita mig på mitt eget omdöme, inhämtade jag andras tankar. Och jag måste tillstå att jag misstagit mig.
Aramis gjorde ett uppehåll.
— Nåväl? sade d'Artagnan.
— Ja, som jag redan sagt, jag hörde mig för, och detta är vad flera i avseende å böjelser och syftemål helt olika, omdömesgilla personer svarat mig: Monseigneur de Mazarin är icke alls ett snille, som jag föreställt mig.
— Bah! inföll d'Artagnan.
— Nej, han är en helt obetydlig person, som varit kardinal Bentivoglios tjänare, och som kommit sig upp i världen genom ränker, en uppkomling, en man utan namn, som i Frankrike endast spelar en partigängares roll. Han samlar pengar på hög, bortslösar konungens inkomster, ger åt sig själv alla de pensioner som Richelieu gav åt hela världen, men han kommer aldrig att härska på grund av den starkares, den mest överlägsne eller mest ansedda mannens rätt. För övrigt tycks vår minister inte vara någon ädling till seder och hjärta; han förefaller att vara ett slags gyckelmakare, en harlekin.
— Hm, sade d'Artagnan, det finns verkligen en smula sanning i vad du säger.
— Du gör mig helt stolt, min vän, om jag med mitt enkla förstånd kunnat mäta mig med en man, sådan som du, vilken vistas vid hovet.
— Men du har bara talat om Mazarins personlighet, inte om hans parti och hans utvägar.
— Det är sant. Han har drottningen för sig.
— Det är ändå något, tycks det mig.
