— Men han har inte kungen för sig.
— Ett barn!
— Ett barn, som blir myndigt om fyra år.
— Det närvarande tillhör honom i alla fall.
— Ja, men inte framtiden, och även i det närvarande är hans ställning osäker; han har varken parlamentet eller folket på sin sida, det vill säga pengarna … varken adeln eller prinsarna, det vill säga svärdet.
D'Artagnan rev sig bakom örat; han måste inom sig erkänna, att denna tankegång var riktig och vidsynt.
— Du ser nu, min vän, om jag är begåvad med min vanliga skarpsynthet; kanske jag gör orätt i att tala så där öppenhjärtigt, ty du tycks verkligen vara stämd för Mazarin.
— Jag! utropade d'Artagnan, nej visst inte!
— Du talade om ett upodrag.
— Talade jag om ett uppdrag? Nej, för all del. Jag säger som du: förhållandena trassla in sig. Nåväl, låt oss gå åt det håll, dit vinden blåser och återtaga vårt äventyrliga liv. Vi voro fyra tappra riddare, fyra nära förenade hjärtan; låt oss åter förena, icke våra hjärtan, som aldrig varit åtskilda, men våra öden och vårt mod. Tillfället är gynnsamt att kunna förvärva något bättre än en diamant.
— Du har rätt som alltid, d"Artagnan, och jag har verkligen haft samma tanke som du; den enda skillnaden är att jag, som inte har din livliga och rika inbillning, mottager ingivelser av andra; alla behöva nu för tiden bundsförvanter. Man har gjort mig vissa förslag; något om våra forna ryktbara bedrifter har dunstat ut bland allmänheten, och jag tillstår uppriktigt, att koadjutorn förmått mig att omtala sanningen.
— Herr de Gondy, kardinalens fiende! utropade d'Artagnan.
— Nej, konungens vän, svarade Aramis, konungens vän, förstår du. Det vore således fråga om att tjäna konungen, vilket blott är en adelsmans plikt.
— Men kungen är i alla fall med Mazarin.
— Ja, ännu så länge, till följd av förhållandena, men inte frivilligt, inte i själ och hjärta … och se, det är just den snara, som konungens fiender utlägga för det stackars barnet.