— Nåväl, svarade d'Artagnan, din filosofi smittar mig också, och jag vet inte vad det var för en dåraktig ärelystnad, som upphetsade mig. Jag har ju också en syssla, som försörjer mig. När den stackars Tréville dör — och han börjar bli mycket gammal, kan jag kanske bli kapten. Det är ju en ganska vacker kommandostav för en adelsjunker från Gascogne, och jag föredrar ett måttligt men dagligt bröd. I stället för att ge mig ut på äventyr antar jag Porthos inbjudning. Jag reser bort och jagar på hans ägor … du vet väl, att Porthos har egendomar?
— Ja visst, det är säkert, det! Tio mil skog, moras och dalar. Han är herre över berg och slätter och ligger i process om länsherrerättigheter med biskopen av Noyon.
— Gott, sade d'Artagnan för sig själv, det var just det jag ville. veta … Porthos finns alltså i Picardie.
Därpå tillade han högt:
— Och han har återtågit sitt förra namn du Vallon …
— Vartill han lagt namnet de Bracieux efter ett gods, som på min ära varit en friherrlig egendom!
— Vi få väl då med tiden se Porthos som baron.
— Därpå tvivlar jag inte … och baronessan Porthos blir säkert oförliknelig.
De båda vännerna brusto i skratt.
— Således, återtog d'Artagnan, vill du inte övergå till Mazarins sida?
— Och du inte till prinsarnas?
— Nej, låt oss då inte övergå till någondera. Låt oss förbli vänner utan att bli vare sig kardinalister eller frondörer.
— Ja, sade Aramis, låt oss vara musketörer rätt och slätt.
— Även med prästkragen?
— Framför allt med prästkragen! utropade Aramis. Det är just däri det trevliga ligger.
— Farväl då, sade d'Artagnan.
— Jag vill inte uppehålla dig, min vän, svarade Aramis, synnerligast som jag inte vet, var jag skulle ge dig nattläger, då jag inte gärna kan erbjuda dig att ligga i vagnslidret med Planchet.
