och det hus, som beboddes av fru de Longueville hade han sett en öppen plats, som endast var inhägnad av en häck. En timme förut skulle han kanske haft svårt att återfinna denna häck, men månen hade nyss gått upp, och ehuru den stundom inhöljdes av skyar, var det, även då, tillräckligt ljust för att man skulle kunna hitta vägen.
Han kom således fram till häcken och gömde sig bakom den. Då han red förbi slottet, hade han lagt märke till, att samma fönster åter var upplyst; han var övertygad om, att Aramis ännu icke begivit sig hem, och att han ej skulle återvända dit ensam.
Efter en liten stund hörde han också verkligen steg närma sig och ljudet av röster, som talade i dämpad ton. Vid början av häcken upphörde fotstegen.
D'Artagnan föll på knä och sökte upp det tätaste stället bakom häcken för att där dölja sig.
Till hans stora förvåning syntes i detta ögonblick två manliga gestalter, men hans förvåning upphörde genast, då han hörde en mjuk och harmonisk röst vibrera; den ene av de båda gestalterna var tydligen en till kavaljer förklädd dam.
— Var lugn, kära René, sade den mjuka rösten, det skall inte hända mera. Jag har upptäckt en underjordisk gång, som går under gatan, och vi behöva blott lyfta upp en av stenhällarna vid porten för att ha en utgång.
— Ah, sade en annan röst, vilken d'Artagnan igenkände såsom tillhörande Aramis, jag svär, min prinsessa, att om inte ert goda rykte krävde alla dessa försiktighetsmått och det endast gällde mitt liv …
— Ja, ja, jag vet att ni är tapper och oförvägen som en världsman, men ni tillhör inte bara mig ensam, ni tillhör hela vårt parti, och därför måste ni vara försiktig och klok.
— Jag lyder alltid, min fru, svarade Aramis, då man befaller med en så ljuv röst.
Han kysste ömt hennes hand.
— Ah! utbrast kavaljeren med den mjuka rösten.
— Vad är det? frågade Aramis.
— Ser ni inte, att min hatt har blåst av.
