ligt, i början av Henrik IV:s regering uppbyggt slott, prytt med ett herresätes vindflöjlar. Denna gång betvivlade d'Artagnan icke, att han hade Porthos bostad framför sig.
Vägen gick nu rakt fram till det vackra slottet, som i jämförelse med dess stamfar, slottet på berget, var, vad en sprätt i hertig d'Enghiens kotteri var i förhållande till en riddare med järnrustning på Karl VII:s tid.
D'Artagnan satte sin häst i trav framåt vägen, och Planchet följde efter i samma takt.
Tio minuter därefter befunno de sig vid början av en regelbundet planterad allé av ståtliga popplar, vilken förde fram till en grind av järnstänger, vars översta spetsar och tvärslåar voro förgyllda. Vid mitten av denna allé syntes en herre i gröna kläder, förgyllda liksom grinden, och vilken red på en stor och grov, rödbrun häst. På båda sidor om honom stodo två betjänter i rikt galonerade dräkter, och ett stort antal fattiga bönder ägnade honom de mest vördnadsfulla hälsningar.
— Ah, sade d'Artagnan för sig själv, skulle väl det där kunna vara herr du Vallon de Bracieux de Pierrefonds. Min Gud, vad han har krympt ihop, sedan han slutat att kalla sig Porthos!
— Det kan inte vara han, sade Planchet, i det han svarade på det, som d'Artagnan yttrat för sig själv. Herr Porthos var omkring sex fot lång, och den här är knappt fem.
— Och ändå buga de sig så djupt för den där herrn.
D'Artagnan red fram till den bruna hästen, den ståtlige ryttaren och betjänterna. Allt eftersom han närmade sig, tyckte han sig igenkänna ryttarens anletsdrag.
— Herre Gud! utropade Planchet, som nu även trodde sig igenkänna honom, kan det vara möjligt, att det är han?
Vid detta utrop vände sig ryttaren långsamt och med mycken värdighet, och de båda resenärerna sågo nu Mousquetons stora ögon, runda ansikte och hans vältaliga leende skina i sin fulla glans.
Det var verkligen Mousqueton, den fetlagde Mousqueton, skinande av hälsa och uppblåst av välmåga. I rak motsats mot den skrymtaren Bazin lät han, så snart han igenkänt d'Ar-
