— Den käre vännen! sade d'Artagnan. Han har då inte glömt mlg?
— Glömt? Han! utropade Mousqueton. Det har inte gått en dag förbi, då vi inte väntat att få höra, att ni blivit utnämnd till marskalk antingen efter herr de Gassion eller de Bassompierre.
På d'Artagnans läppar svävade ett av dessa sällsynta vemodiga leenden, som i djupet av hans hjärta överlevat hans länge sedan svunna ungdomsdrömmar.
— Och ni, tölpar, fortfor Mousqueton, stanna kvar här hos herr greve d'Artagnan och visa honom alla möjliga hederspetygelser, medan jag underrättar monseigneur om hans ankomst.
Med bistånd av två hjälpsamma själar satte Mousqueton sig åter upp på sin stora häst, under det Planchet, som var mera lättfotad, utan hjälp besteg sin. Den förre red sedan i väg i kort galopp, som mera vittnade till fördel för hästens ryggrad än för dess ben.
— Nå, det här artar sig ju rätt bra! sade d'Artagnan. Här finns inga hemligheter, ingen förställning, ingen politik … man skrattar hjärtligt, man gråter av glädje, jag ser blott alnsbreda ansikten … sannerligen tycker jag inte, att själva naturen här är festlig, att träden äro höljda med små gröna och röda girlander i stället för med löv och blommor.
— Och jag, sade Planchet, jag tycker för min del, att jag känner den angenämaste steklukt, att jag ser små köksgossar ställa upp sig i rad för att bilda häck, när vi rida. förbi. Ah, min herre, vilken utmärkt kock måste inte herr de Pierrefonds ha, han som redan tyckte om att äta både länge och väl då han bara kallade sig Porthos.
— Stopp litet! svarade d'Artagnan. Du gör mig helt förskräckt. Om verkligheten motsvarar det yttre skenet, så har jag ingenting att hoppas. En så lycklig man kan naturligtvis inte vilja skilja sig från sin lycka, och jag kommer att misslyckas med honom liksom jag misslyckades med Aramis.