Därtill kom, att Mazarin hade varit nog oförsiktig att reta ämbetsmännen emot sig. Han hade sålt tolv statssekreterarefullmakter; men då dessa ämbetsmän betalade sina befattningar ganska dyrt och tillkomsten av de tolv nya kollegerna förringade platsernas värde, hade de äldre kommit tillsammans, svurit att ej fördraga denna tillökning utan motstå hovets förföljelser och lovat varandra, att i händelse någon av dem genom detta trots förlorade sin plats, skulle de andra sammanskjuta den summa, han betalat därför.
Den 7 januari hade sju eller åttahundra handlande i Paris församlat och sammangaddat sig till följd av en ny skatt, som man ville pålägga husägarena, och uppdragit åt tio ibland dem att å deras vägnar tala med hertigen av Orléans, som enligt sin vana traktade efter popularitet. Hertigen av Orléans hade mottagit och åhört dem med största artighet, givit dem förhoppningar om någon jämkning, lovat dem att tala med drottningen och slutligen avskedat dem med furstars vanliga ord: Vi få väl se!
Den 9 januari hade statssekreterarna å sin sida infunnit sig hos kardinalen, och en av dem, som förde ordet, hade talat med så mycken djärvhet och fasthet, att kardinalen blivit helt överraskad därav. Även han hade avskedat dem med samma ord som hertig d'Orléans: Vi få väl se!
För att ’se’ hade man då församlat rådet och skickat efter överintendenten för finanserna, d Emery.
Denne d'Emery var mycket hatad av folket, först och främst emedan han var överintendent för finanserna, och varje sådan ovillkorligen måste vara hatad, och för det andra emedan han — det måste vi medge — verkligen förtjänade att vara det.
På ministerns befallning hade d'Emery skyndat dit, blek och förskrämd, och berättat, att hans son samma dag varit nära att bli mördad på torget utanför Parlamentshuset. Han hade där blivit omringad av en folkhop, som förebrådde honom hans hustrus lyx. Hon hade nämligen en hel våning tapetserad med röd sammet och guldfransar.
Överintendentens son hade varit nära att bli ihjälklämd, då
