— Men vad suckar du då för?
— Hör på, min. vän, jäg vill vara uppriktig mot dig. Jag är inte lycklig.
— Inte lycklig! Du, Porthos, som äger slott, ängar, berg och skogar, du som har fyrtiotusen livres i ränta! Är inte du lycklig?
— Det är sant, att jag äger allt det där, som du säger, men mitt i allt detta är jag ändå ensam.
— Ah, jag förstår, du är omgiven av idel brackor, med vilka du inte kan umgås utan att förnedra dig.
Porthos bleknade lätt och tömde ett stort glas vin.
— Nej, tvärtom, svarade han. Ser du, saken är den, att här finns en hop lantjunkare, som alla ha någon titel och påstå sig härstamma från Pharamond, från Carl den store eller åtminstone från Hugues Capet. Såsom den sistkomna måste jag ju taga första steget till bekantskap, vilket jag också gjorde … men som du vet var fru de Vallon av ganska tvetydig adel. Hon hade i sitt första äktenskap varit gift med en prokurator. Detta funno de vämjeligt, ja de vågade verkligen säga vämjeligt. Du inser nog, att det kunde reta en att slå ihjäl trettiotusen sådana fähundar. Jag dödade också två av dem, detta tystade visserligen munnen på de andra, men det gjorde mig inte till deras vän. Till följd därav, är jag utan sällskap, förstår du, lever i enslighet och känner en dödande ledsnad.
D'Artagnan smålog; han märkte nog, vad som fattades Porthos, och förberedde sin attack.
— Men du är ju ändå själv adelsman, invände han, och din hustru kunde ju inte förtaga ditt eget namns ära.
— Visserligen, men du förstår, att då jag inte har ett historiskt namn såsom släkten Coucy eller Rohan, så ha de där, vilka alla äro vicomter eller grevar, ändå försteget framför mig, både i kyrkan och vid andra högtidliga tillfällen … ja överallt, och jag betyder ingenting. Åh, om jag bara vore …
— Baron, är det inte så? inföll d'Artagnan;
— Ja, utropade Porthos, vars ansikte klarnade vid denna tanke, ack, om jag vore baron!
